Jag är trött på att vara svag. Jag är trött på att vara ledsen för något som ändå inte finns. Du är inte nära, du är inte här. Du kommer aldrig vara det. Trots att det är det enda jag behöver, så kunde jag inte få det i mitt liv. Det är otur och det är inte rättvist. Nu är det så. Jag måste lära mig att det ska var över nu. Det räcker. Det räcker, för mitt eget bästa, det räcker. Jag kommer ändå inte orka längre än jag kan känna.
Vad händer när det tar slut? När jag tar slut…. För fan det känns så jävla hårt. Som en knytnäve så jävla hårt i magen, fast att knytnäven stannade på plats. Den har svårt att ta sig ut, den har bestämt sig.
Eller egentligen är det jag som har haft svårt att bestämma mig.
Det är här det slutar för detta. Försök inte göra något åt det, försök inte röra mig, mina tårar… försök inte känna mig. Försök inte röra min innanför mitt skal. Jag behöver egen tid. Tid att göra det själv, innan någon annan kan göra det. Det är för svårt, det gör ont ont ont… det gör ont älskling.
Men du förstår inte.
Du förstår inte. Inte ens jag förstår. Brännmärkta minnen, detta kommer inte alltid vara en spärr för mig. Men nu är det svårt. Det kommer bli bra. Det kommer bli bra. Bara jag bestämmer mig så blir allt bra.


Men varför är det så tyst? Varför säger ingen någonting? Varför ser inte någon?