Hon såg på mig med blida ögon. Oförstående, sökande.
Hon förlät mig, försökte få mig att inse att jag faktiskt var värd något, att jag inte var svag.
Hon tog min hand och visade mig mina styrkor och dom var många.
Hon visade mig mitt inre, tittade på mig och log.
Hon kramade om mig och viskade att jag hade vilja, glädje till livet och kärlek till allt levande på jorden.
Hon hjälpte mig att drömma och vandrade genom tryggheten med mig.

Sedan tappade jag taget om henne och hon försvann i bruset av det som en gång varit mitt liv.
Jag sörjde henne länge, inte bara för hennes egen skull, utan också för att jag aldrig kunde finna det hon visat mig, igen.