Alla ord jag säger om kärlek
sväljer han utan att tänka
Och alla ord om saknad
får honom att sucka

Alla mina ord om smärtan
att vara ensam länge
får honom att lägga
armen om mig

Men varför han inser aldrig
att mina ord inte är för
honom, eftersom han
är bortglömd nu

Han är inte den enda som kan
orsaka mig smärta och sorg
Även om han verkar gilla
tron på att han är allt

Han är inte min himmel och jord
inte längre... ...inte längre!
Jag vill putta bort honom
men det går bara inte

Något inom mig är som en spärr
som säger mig att inte släppa
Han kan vara den enda som
verkligen "älskar" hela mig

Åtminstone säger mitt hjärta så
trots att min hjärna ropar efter
förnuft och att tänkta på allt
han gjort mig, och glömt

Hans kärlek är inte Kärleken
och han kan inte vara den
Enda för mig, han kan ej!
låt honom se det nu

Men om han nu ska ta mina ord
personligt varje gång så kan
han gärna läsa dessa rader
om och om igen:

*Låt mig läka,

Låt mig leva

Låt mig bli mig igen...*

(Repitera * tills det sjunker in tack)