Varje natt består av kraftig sömn,
drömlös.
Sov jag ens?
Varje dag består av skuggan av mitt forna jag.
Jag har inga känslor kvar.
Dom är inlåsta i ett skåp,
långt inne.
Jag svalde nyckeln.
Det är som att gå igenom livet i en dimma.
Alla ord blir luddiga.
Konsentrationen existerar inte.
Jag vet att det är vetenskap.
Att min hjärna ska rätta sig efter medicinen.
Men det är nästan som 20 kilo på mina axlar.
När jag blinkar sugs jag bakåt och slängs fram igen.
Förvirringen är total hela tiden.
Min hud känner inte slag,
mitt inre hör inga ord.
Jag har samma tankar men ingen fysisk reaktion.
Jag är uppskickad till enheten där psykotiska personer läggs in.
Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här.
Dom pratar benzo,
farligt,
stort,
starkt.
Dom pratar om diagnoser.
Dom pratar i termer.
KBT, DBT, XTC.
Jag har ingen aning längre vad dom säger.
Jag följer bara med i deras ström av vart jag borde vara.
Jag döljer detta för alla som kommer i min närhet.
Jag skäms över mig själv.
Det känns som ett ständigt nederlag.
Det känns när jag väl känner.
Mina ögon hittar inget fokus,
men tabletterna gör att mitt hjärta hittar.
Så nu har hela min existens och jag vänts uppochner.
Varför då inte vända på varenda fristad jag har?
Alla mina trygghetszooner är brända.
Men tabletterna gör att jag ser en silverkant.
Det är konstigt.
Hur illa dom får mig att må,
men vad bra dom gör för mig.
Bara ett år kvar,
sedan flera år av terapi.
Sen är jag klar.
Det är väl enkelt?