Som döende barn
klamrade vi oss fast vid varandra
Drog näring ur varandras styrka
Sörplade i oss av varandras värme och tröst
För båda behövde vi det lika mycket
Natten var kall
men inne hos oss brann alla ljusen
Ingen av oss mådde bra
Ingen av oss var att kalla ”vid sina sinnens fulla bruk” den natten då dina fingrar lämnade märken på mina överarmar i allt för desperata kärleksbevis
och mina naglar ristat mönster på din rygg
i allt för krampaktiga omfamningar
Jag minns att det stormade
Det var därför du kommit
Jag minns
att fönstren skallrade
och vinden ven
Och jag mins
att inne hos oss
var det minst lika stormigt
Trots att ingen av oss egentligen ville kännas vid det just då
Den natten höll du om mig
beskyddande
Medan jag drog fingrarna genom ditt toviga hår
tröstande
Vi behövde varandra
Behövde det vi båda kunde ge
Behövde det
Krävde det
Likt det syre vi båda fyllde lungorna med i hackiga inandningar

Den natten
blev vår sista natt
Desperat
och krävande
Och vi älskade
som vi aldrig älskat förr