Visst har jag trott några gånger att det faktiskt finns en där ute för mig, och när jag träffade dig var du den sista pusselbiten som saknats i flera år, som magiskt nog låg under dynan i soffan, och hur den hamnade där är och förblir nog ett mysterium men jag tror det var min katt Sixten. Du har lärt mig om hur livet faktiskt funkar och jag visste inte att det kunde vara så underbart i alla lägen om man bara hade en person som gjorde en lycklig bredvid sig. Du är den personen för mig, och det vet du. Trots efter allt som hänt. Jag leker alltid med tanken att du sover i sängen, bredvid mig, och det smärtar i mig att du faktiskt en gång gjorde det. Hade jag vetat att sist jag såg dig var den sista skulle jag aldrig brytit ögonkontakt, och skulle jag vetat att det var sista gången jag kramade dig hade jag aldrig släppt taget. Allt är försent nu och jag vet att det inte gör någon skillnad, du hatar mig nu och din nya flickvän är finare än mig. Det är inte svårt att vara, men när du sa att jag var den finaste flickan i världen trodde jag dumt nog faktiskt på det. Jag hatar att jag har raderat alla bilder på oss två, men det är okej med mig, för jag har äntligen accepterat att det enda sättet vi kan vara tillsammans på igen är


i photoshop