Egentligen fanns det ingen startlinje för bara helt plötsligt en dag visade vågen mindre, men spegeln visade mer. Jag vägrade tro på att det var jag som var den tjocka äckliga tjejen som stirrade tillbaka på mig i spegeln. Det kändes som jag klättrat i en sumo-dräkt som växt fast och jag vägrade låta mig gå runt att se ut så. Det var lår stora som trädstammar och magen såg ut som en bulldeg. Till och med håret såg annorlunda ut. Jag slutade snart väga mig eftersom jag var säker på att vågen var trasig. Jag bytte snart ut mat mot luft och vatten och fortsatte träna som alltid - fem dagar i veckan. Jag visste att folk skulle undra så jag gjorde allt jag kunde för att de inte skulle tro att jag inte åt något, jag sa ofta att jag precis ätit eller skulle äta när jag kom hem när jag var med kompisar och hemma åt jag ibland en banan som jag sedan spydde upp. En banan kunde var dagens lunch för tre dagar och framöver blev den bananen allt mer och mer sällsynt. Jag hade startat en omedvetet svält att när jag ibland tänkte på mat blev jag mätt eller illamående på bara tanken. Mat var som förbjuden frukt och jag visste att om jag någonsin skulle bli smal var jag tvungen att träna ännu mer. Jag började med springturer en timme om dagen och det hände att jag svimmade av när jag kom hem. Det var mamma som hittade mig när jag svimmat på badrumsgolvet på grund av vitamin- & järnbrist. Inte ens på sjukhuset när doktorn tvingade mig att stå framför spegeln och berätta vad jag såg förstod jag vad det handlade om.



Jag vaknade inte upp förrän hon sa
du har ohälsosam syn på din kropp
och ätstörningar är visserligen vanligare än vad man tror,
men du hade tur att du överlevde.
Det var först då jag reagerade på
hur synliga mina revben var
och det slog mig att vågen kanske aldrig varit trasig ändå