Varje gång när solen börjar gå ner
ser jag henne hängande över sin balkong
väntande på de sina som ger henne
bekymmer och glädje
Hon tittar på tiden som rinner genom sekunderna
Hon får ihop tankarna som trasslar ihop sig
och i hennes ögon kan man läsa oron från en mor
Den kalla vinden får henne att rysa
Hennes läppar drar ihop sig av rädsla från kvinnan hon är
Detta vardagliga väntande, kort ibland, beroende på solens nedgång,
långt ibland, beroende på tidens nycker
Slutar alltid med ett andetag av glädje
som skapas av den ena som kommer tillbaka från skolan,
och den andra som kommer hem från sitt arbete.