Det var en kväll i oktober, på en fest i Göteborg
Mörkret sänkte sig runt vår lokal
Med alltför hög musik och alltför mycket olöst sorg
Tänker jag på de liv som döden stal
Vi dansade intill varann
Såsom bara mänskor kan
Ett uttryck av en kärlek djup
I en värld som är helt sjuk
Då ett inferno snabbt bröt ut
Och utan förvarning var vi
Mitt emellan, mitt uti
En skrikande vild hysteri
Var det nu såhär som våra liv skulle ta slut?
Vi kände nu paniken knacka på
Det var så fullt av människor, som försökte komma ut
Världen blev helt röd, som varit grå
Så plötsligt slets jag från din kropp
Jag kunde inte säga stopp
Hädan flög allt som var vårt hopp
Till tonerna av ljudlig pop
Och du, som var\'t vid livets topp
Du blev kvar i eldens hav
Och diskoteket blev din grav
Din livstråd klipptes brutalt av
Ut uti den klara luften blev jag släpad bort
Jag skrek, ja jag begrät min döda vän
Folk jag aldrig sett höll om mig, än mjukt, än väldigt hårt
Höll mig från att springa in igen
Jag sörjer för alla de som dog
För alla liv som branden tog
Tänker på hur du alltid log
Hade du för döden du fick fog?
Du vandra\' in i glömskans skog
Uti mitt minne finns du kvar
Jag kräver på min fråga svar:
Varför kunde inte allt fått vara som det var?