Jag har lärt mig att bära en annan
på mina axlar,
jag har lärt mig att jag veknar
under sådan tyngd.
Jag är inte en bro som kan bära dig,
jag är inte en klippa som du kan luta dig mot.

Jag lär mig med tiden att hälla ut
det du inte hunnit dricka upp,
att stödja din vinglande gång
när sorgen fyller mig så
att jag faller sönder vid varje söm.

Att se dig långsamt sjunka mot botten
är mitt obestridda livsverk,
mitt arv en bitter svaghet
och en strävan mot avgrunden.

Jag har lärt mig att stoppa om dig
när du själv inte orkar,
att kyssa dig ömt på kinden
när du somnat till slut.

Men mina armar räcker inte till
att omsluta dig,
min andedräkt kan inte värma dig nog
för att väcka din slumrande forna eld.

Jag är inte din livlina,
jag är inte din kraftreserv.

Jag är bara din dotter.