Du tror inte att du ger avtryck.
Att du kan
klampa in hur som helst
i andras liv
och göra en snygg sorti,
bara passera förbi
och varken göra från eller till.
Du tror inte att du blir hörd.
Att du kan
skrika ut tordönsord
utan att bedöva någons öra,
utan att beröra,
som en knäpptyst tornado,
en storm i en glasburk.
Du tror inte att du blir sedd.
Att du kan
smygande äntra scen
kattlikt strykande,
en skugga bland andra skuggor -
en ouppmärksammad detalj,
en bleknande oviktig attiralj.
Du tror fel.
Jag vaknar fortfarande varje natt,
med hjärtat i halsgropen
och dina ord rungande
i mitt bultande huvud.
Jag ser dig vart jag än
vänder min blick, och
när jag blundar, om jag blundar,
hemsöker du min näthinna.
Du vände upp och ned på min tillvaro
med en enda blick -
hur kan du känna dig oviktig?
Du tog ifrån mig min glädje och mitt hopp
med ett par enkla ord -
hur kan du kalla dig obegåvad?
Du band mig till dig med dina kittlande brännheta händer
och dina nakna sanningar -
du fick mig att lägga mig i giljotinen,
och jag älskar dig trots att jag vet att du är min bödel -
du lurade mig trots min vana av lögner
och svek -
hur kan du kalla dig misslyckad
när du lyckats
så oerhört väl
med mig?