Jag tar aldrig genvägen i tunneln hem till mig längre, den påminner för mycket om dig. Om när vi första gången gick där och du grep tag i min hand, för du sa att du inte ville gå vilse i mörkret. Jag minns hur mina knän nästan vek sig och jag var nära på att be dig bära mig resten av vägen hem.

-

Att vakna soliga dagar har aldrig någonsin känts så grå utan dig vid min sida i sängen. Jag tänkte, men sa aldrig att du var som vackrast då morgonen kastade sig över dig och gjorde din frisyr unik. Vi sa ju föralltid, men vi delade nog inte samma ordbok för vad ordet faktiskt betydde. Den natten du försvann ur mitt liv, försvann jag också.

-

Du var en bok som var omöjlig att lägga ifrån sig, och jag undrar om böcker har tillåtelse att inte längre vilja bli lästa. Du blev ett med min bokhylla och bilderna på oss hjälpte mig längre inte att somna. Jag vill spola tillbaka då allt rätt blev helt fel, men det är bara du som kan tala om vart exakt det var.

-

Jag förstod inte vad du menade när du sa att vi 'behövde prata', jag trodde du syftade på att jag råkat repa din The Beatles-cd, men sådan tur hade jag inte. Du misshandlade syret jag själv tvingades andas och svarta prickar blev tillslut en tavla i mina ögon och jag försvann.

-

Det är över fem månader vi sågs. När jag såg dig komma gåendes mot mig, vände jag och gick likt en robot åt motsatt håll. Du hann ikapp och sa förlåt, jag frågade för vad trots att jag redan visste. Du visste att jag visste.

-

Jag har kommit över dig, tro inget annat. Men i morgon ska jag ta genvägen genom den mörka tunneln hem till mig och låtsas att jag återigen håller dig i handen.