Rädsla skapar ensamhet men vi människor är inte skapade för att leva ensamma. Vi är födda för att leva med andra, i samhället. Vi har också plikter gentemot detta samhälle. Var och en har sin roll att spela; skomakaren, bagaren, ingenjören, ministern osv. När vi utför våra plikter, vad upplever vi för känslor gentemot våra närmaste? Vad har vi för avsikt eller mål? Är det engagemang eller eget intresse? När man behöver en tjänst, när man tar emot en god gärning, kan man inte låta bli att ifrågasätta det hela.

Som många andra, har även den franska författaren La Rochefoucault, undrat över människans godhet och sagt: "Människans dygd försvinner i sitt egen- intresse liksom floderna försvinner ut i havet." Är det verkligen så? Hur mycket sanning ligger i det ? Om vi föreställer oss en värld fylld av dygd där brister aldrig har funnits, där kärlek och barmhärtighet finns i allt vi gör skulle det då existera uslingar, tiggare? Nej, för de som har välstånd skulle aldrig låta sina bröder dö av svält. Skulle vem som helst, som vet vad kärlek för sin nästa är, intressera sig för den andras titel eller yrke för att agera godhjärtat? Nej, för kärleken är inte självisk. Den goda människan förväntar sig inte någon tacksamhet eller belöning när hon handlar. Många missionärer lämnar sina hem för att åka till andra länder och hjälpa de olyckliga. De satsar hela sitt hjärta och finns alltid där de behövs. Vilka intressen har de när de äventyrar sin hälsa, sina liv? De gör det för att de inte bara tänker på sig själva, de vet att dessa stackare har rätt till ett bra liv.

Hela 1700 talet, då La Rochefoucault levde, är känd för sin perversitet. Under 1800 talet ökade våldet. Nu lever vi i en svår värld. Våld och kriminalitet finns på dagens meny. Ofta är pengar grunden till det onda. Våld används för att skaffa sig en bra ställning. För att bli valda av folket ger politiker löften som de inte håller. Många jobbar bara för att få ut sina löner och struntar i arbetsmoralen. I alla dessa situationer finns jaget, det vill säga egoismen. Man stänger in sig i sin lilla värld och glömmer sin nästa. Egoismen som finns i vår natur drar oss till det onda.

Men bredvid våra brister finns det våra kvalitéer. Vi har en kraft, en vilja som hjälper oss att resa oss upp. Nej, människan agerar inte bara i sitt eget intresse. Den franska författaren Lamartine sade; "Människan är en liten fallen gud som kommer ihåg himmelen."

Men det är klart, när jag tittar på allt elände som finns i världen, alla problem som finns här, hur mina medmänniskor agerar, kan jag inte hjälpa att tänka på La Rochefoucaults citat: "Människans dygd försvinner i sitt egenintresse liksom floderna försvinner ut i havet."