Jag kan inte förstå varför jag ibland rycks med i olika projekt.
Min son håller på att renovera en lägenhet i ett tvåfamlijshus.

Det är snart fixat sa han, men det har visat sig vara ett stort projekt.
Jag erbjöd mig naturligtvis att hjälpa till, så även hans pappa.

Vi är båda pensionärer så tiden finns, idag är det en vecka sedan vi startade
med detta.
Vi jobbar från morgon till kväll, min son har ett jobb att sköta plus
att hans barn bor hos honom varannan vecka.

Vår son börjar nu inse att det här tar tid och att vi inte är unga längre.
Han är tacksam och bjuder på mat och fika.

Samtidigt är det roligt och spännande att se hur allt framskrider, när allt är klart då blir det flytt för barnbarn och son.

Min exman är så nogrann och kunnig så det får vi vara glada för.
Sitter ändå här nu med min te-mugg och funderar hur jag för det mesta halkar in i olika skeenden.
Är jag för snäll, hjälpsam eller mesig?

För sjutton det är ju livets gång!