På tåget på väg till en festival spanar hon in den snyggaste killen. Han med rufsigaste håret, rutigaste skjortan och smutsigaste tygpåsen. Ler mot honom genom en vagn fylld av dunkande dekadenta tonårshjärtan. I en skog ett par kvällar senare ser hon honom på en konsert. Klunkar langarvodka från en vattenflaska för att våga. Plötsligt är han nära. Plötsligt pratar de. Plötsligt säger han att du har ett väldigt fint leende, jag märkte det på tåget och plötsligt svarar hon att du har väldigt fint hår, det märkte jag på tåget och plötsligt dör hon lite grann. Slutar andas. Behöver aldrig andas mer. Hon säger att det här är min favoritlåt, nu får du inte prata. Han nickar. Hon hör inte musiken, ser inte bandet, vet bara att det här är låten hon spelat tusen gånger och att han står bredvid. När sången slutat och bara trummor och gitarrer och baser finns kvar vänder hon sig mot honom. Säger att okej, nu får du prata igen. Då kysser han henne. Hon har aldrig blivit kysst innan och han har rufsigaste håret, rutigaste skjortan och smutsigaste tygpåsen.

Hösten som kommer är den värsta hon varit med om. Hon lyssnar på musik som känns som rakblad. Ligger skakande i sin säng på nätterna, gråter ut de jävla ångesttårarna. Varje gång hon ser en rutig skjorta eller solglasögon i wayfarersmodell går något sönder i henne. Matteböckerna i skolan tar aldrig slut och hon låter håret falla ner framför ansiktet när hon tyst bryter ihop på samhällslektionerna. Hon vill bara slippa vara ensam. Undrar om det någonsin blir bättre. Solen skär sönder sig själv och dör och november är den månad då flest människor tar livet av sig.

Hon försöker dansa bort det som gör ont. Dricker för mycket billigt vin och skriksjunger med till låtar hon aldrig kommer att få känna igen sig i. Åker bort och vill inte komma tillbaka. Skriver mekaniskt psykologihemprov och lär sig duktigt spanskglosor bara för att nästa dag glömma dem igen.

Hon kysser en pojke några gånger och väntar på att känslorna ska komma. De kommer aldrig. Undrar vad det är för fel på honom. Hur skulle någon någonsin kunna tycka om henne? Hans sms lämnas obesvarade. Hon skriver i sin dagbok att vad fan är mitt problem? Hon slår i kudden och panikgråter och hatar sig själv. Tänker att kanske känns det inte mer än så, kanske växer känslor fram med tiden. Kanske känns det inte mer än så. Det måste kännas mer än så.

Med fulla vänner i ett trångt kök delar de hemligheter. Försvunna kompisar, högstadiehat och lyckligaste minnen. Hon börjar gråta och säger att hon aldrig varit riktigt lycklig. Att hon aldrig har hört hemma någonstans. Att hennes bästa minne är ett fyllehångel på en festival. Hon kommer aldrig att glömma att han mindes henne. Sådana som han minns inte sådana som henne. Hur skulle någon någonsin kunna tycka om henne?

Det är fest och plötsligt ser hon någon. De har setts ett par gånger förut. Han är lång och spinkig och snygg och ser ut som hennes favoritartist. Hon sneglar genom rummet och känner något trots att hon inte vill känna något alls. Han är för snygg. Hon är för blyg. Hon har en liter vin i kroppen men vågar ändå inte se på honom när de dansar bredvid varandra. Hon fokuserar blicken på hans fötter. Säger ingenting. När han ska gå får hon en hejdåkram och hon säger att vi sade aldrig hej men hejdå. Det enda hon ser dagen efter är bilden av dansande fötter i vita Converse.

Veckan som följer handlar alla drömmar om honom. Hon har alltid tänkt att om hon skulle tatuera sig så skulle hon göra ett litet ankare på underarmen. En natt drar han upp sin skjortärm och visar sig ha hennes märke i sin hud. Ett litet bläckankare gör att hon vaknar leende. Sedan slås hon av verkligheten. Natten därpå drar han henne intill sig, lägger händerna om hennes midja och kysser henne så mjukt att hon nästan dör. Det gör så jävla ont att vakna.

Ingenting leder någonsin någonstans i hennes liv och hon fortsätter skriva patetiska ångestord i sin dagbok. Hon försöker. Hon intalar sig att sammanslingrade par på bussen inte är någonting annat än tragiska uppmärksamhetshoror. Hon ler när fnissiga kompisar köper sexiga underkläder och säger att jag sparar ju pengar i alla fall. Hon ser en kille hon en gång tyckte om på stan och säger att han nog inte var så snygg ändå. Man kan försöka hur mycket man vill men det går inte att skydda sig från ensamhet. På natten, i badkaret och på skoltoaletten faller allt i alla fall.

Hon vill ha någon som plåstrar om henne när tankarna rivit sår i hennes hud. Någon som kan kyssa bort den där svarta vardagen som det finns för mycket av. Hon vill berätta hemligheter och räkna födelsemärken. Fläta fingrar och känna att hans händer hör henna vid hennes revben. Hon önskar att hon fick IG på proven för att hon hånglade bort varenda eftermiddag i en smal säng, inte för att hon sitter ensam på sitt rum och gråter utan att förstå varför.