Allting tar slut. Jag känner mig nästan normal när du ligger bredvid men allting tar slut. Förr eller senare tar allting slut. Du drar med fingrarna över mina revben och kittlar lyckan i min nacke. Ensamhetsmonstret i min bröstkorg försvinner på några sekunder och får stå utelåst på andra sidan flickrumsdörren. Så fort du går kryper hon tillbaka och lägger sig tillrätta runt mitt hjärta. Allting tar slut. Förr eller senare tar allting slut.

Jag är så förbannat rädd för ögonkontakt men du har världens längsta ögonfransar. Du ligger på sängen med ögon som ser allt. Det skrämmer mig mer än alla kärnvapenkrig och våldtäktsmän i världen. Man borde vända bort blicken när någon har för mycket svärta under ögonen, konstant darrande händer och ett inre monster som närmsta vän. Man borde vända bort blicken men det gör inte du.

Jag skriver i min dagbok att ’det är nog så här det känns när man håller på att bli kär’ och vill bromsa in livet när det accelererar till miljoner kilometer i timmen. Snabbare och snabbare och snabbare och snabbare och snabbare och snart kommer kraschen och vi dör. Vi dör och allting tar slut.

Ibland när du pratar hör jag ärr i dina ord. Du är dålig och jag är sämre och kanske är det inte bra alls men det är bara människor med trasiga kanter som kan flätas samman. Så vi dyker ner i varandras mörker. Kysser bort allt utom oss själva. Kanske är det inte bra alls. Kanske tar allting slut. Kanske behöver vi inte bry oss.