Ni som har eskapism istället för blod rinnande i ådrorna. Ni, vars hjärtan inte behöver syre för att slå, bara okända gator och en främlings nacke att andas vid. Ni som aldrig kommer få uppleva hemlängtan men kämpar mot bortlängtan varje dag. Ni, vars skulderblad bekämpar naturlagar, växer till vingar och tar er iväg. Ni som blir sjömän eller astronauter eller aldrig skaffar ett fast jobb.


*
På en brygga en sensommarkväll. Egentligen borde han ligga nerbäddad i pojkrummet. Istället river han kronbladen av blommor, släpper dem ett och ett i vattnet. För varje kronblad önskar han sig bort. Släpper ett i det klara vattnet. ’Ta mig härifrån’. Låter ännu ett flyga fritt. ’Ta mig härifrån’.

I en småstad som kväver en långsamt försvinner hemkänslan i takt med barnhullet. Drömmarna växer i takt med de taniga benen.


*
Han spenderar femtio timmar i veckan på ett jobb han hatar. Varje irriterande kund är en meter närmare gator där ingen kan ens namn. Sparar alla sina pengar, köper en enkelbiljett och kan plötsligt andas igen. Det är aldrig så lätt att fylla lungorna som när du kliver av ett flygplan. Luften är aldrig så klar som på en plats du aldrig sett förut.

Det är en drog och han vet det. Så han injicerar lukten av okänd stad i armen. Röker nya gator. Sväljer piller efter piller med smak av främmande. Det är ett beroende man aldrig kan bli kvitt. Han älskar det.

Läser listor över världens mest folkrika städer. Flyr till dem, flyr från sig själv. I en stad med 19 miljoner invånare kan man kanske stanna ett tag.


*
Travar med böcker i varje hörn och blekta kartor som täcker väggarna. En svag lukt av parfym och rök. Han slår sig ner på en ranglig stol vid köksbordet. Fumlar med en rynkig hand fram en cigarrett. På väggarna hänger inga skolfoton på barn eller barnbarn men tusen gånger tusen bilder av platser han sett. En famn håller en alltid för hårt. En hand tvingar en alltid kvar. Han har aldrig stannat hos någon, aldrig hållit fast vid något annat än ett pass. Han spenderar hellre hela sitt liv ensam än växer fast i marken.

Han har alltid haft den. Den fanns där från början, den där diffusa längtan till ett bort han aldrig nådde. En livstid av städer som avlöste varandra, försökte fylla ut tomrummet mellan hjärtat och de vandrande fötterna.


Ni som dras som magneter till okända platser. Ni, vars hela existens pulserar i takt med storstadshjärtat. Ni som är rotlösa, ni som är rastlösa. Ni som sprider er aska för vinden eller dränker er i det djupaste havet. Ni som alltid är på väg. Aldrig når fram. Aldrig hittar hem.