Som skinnet av ett nyligen dödad djur låg den svarta rocken utbredd framför honom. Limmet droppade långsamt från den ner på golvet. De svarta fjädrarna ville inte helt fastna på det grova tyget. De klibbade ihop, rufsades till, skadades. I skenet från de levande ljusen slevade han på mer lim. Lät det skvätta över rocken och fjädrarna. Ju mer desto bättre. Han såg upp mot burarna som hängde från taket. Hans enda, hans älsklingar. En skiva rullade på repeat och han visslade med till det ljusa och oskyldiga kvittret från småfåglar. Han skrattade nöjt under tiden. Det här var han, förvandlingen var på väg. Han måste hämnas på dem, dem som inte förstod. Han fortsatte vissla medan han tog på sig de svarta långkalsongerna och drog den fjäderklädda huvan över huvudet. Genom hålet för ögonen såg han sig omkring i det mörka rummet. Lim hade skvätt upp på väggarna då han bättrade på sin dräkt. Det rann ner över bilderna han tapetserat rummet med. Det rann ner över vråkar och korpar, över ugglor och skarvar, över kråkor och örnar. I hörnet låg silvernäbben och glittrade svagt i ljusens sken. Dess spets var sylvass och ännu mörk av torkat blod. Limmet fortsatte rinna längs väggarna och han skrattade igen. Det rann precis som från sönderhackade ögon.

Han hade sett det hända. Melopsittacus flög fritt ute för första gången. Hon hade katt. Melopsittacus landade på hennes gräsmatta och han såg det genom sitt fönster från andra sidan gatan. Hon hade katt. Den var ond. Den smög fram och den var ond och den förstod inte. Ingen förstod. Han skrek när den tog Melopsittacus. Hon hade katt. Katten var ond och hon var ond. En ung man kom ut i trädgården en stund senare. Han klappade katten. Strök den över ryggen. Älskade den. Den var ond och han älskade den. Han var också ond. De var alla onda och de förstod inte.

Han drog på sig den svarta rocken och strök kärleksfullt över fjädrarna med handen. Han blundade och lyssnade på fågelsången som strömmade från högtalarna. Den var ren och den var oskuldsfull och den var den enda som fortstod. Lim fastnade på hans händer när han drog med dem över fjädrarna. Han log bakom huvan när han lyfte upp silvernäbben och klappade den ömt. Han lyfte den till ansiktet och fäste den i nacken. Han kände kraften, kände styrkan. Han var stark. Lika stark som förra gången. Han måste hämnas på dem alla. Han måste hämnas på dem, dem som inte förstod.

Hon var ond och han hade hackat sönder henne. Hon skrek men hon var gammal och svag. Hon var ond. Hon dödade Melopsittacus. Hon var ond. Han högg med silvernäbben gång efter gång. I magen, i bröstet, i ansiktet. Ögonen. Ögonen. Ögonen. Hon var ond och det rann som lim från hennes ögonhålor. Hon var ond och han högg. Hackade och straffade. Hon var ond. Hon var ond. Hon var ond.

Gatlyktans sken bildade en cirkel av ljus på marken. Den flöt ut i kanterna som en pöl av blod. Han stod utanför den, i mörkret och såg dem där innanför fönstret, de unga. En man och en kvinna. Djävulsbarn. Han höll sin arm om hennes axlar, tröstande. Han äcklades av dem. Han bredde visslande ut armarna som tunga vingar, gick upp för trädgårdsgången. Fjädrarna rörde sig i vinden och det enda som hördes var hans stilla visslingar. Fågelsång. Ren och oskuldsfull. Han visste var extranyckeln låg, hade vetat länge nu. När han vred om den i låset kände han det. Det var rätt, det var han, det var straffet. Han smög runt hörnet och stod plötsligt i dörrposten precis framför dem. Han visslade fortfarande. När hon förskräckt vände sig om slutade han. När han beskyddande greppade hennes hand började han skratta. Bredde ut vingarna, höjde näbben. Han måste hämnas på dem, de som inte förstod. Han höjde näbben och hackade. Hackade och straffade. Det rann som lim från deras ögonhålor och han skrattade. Visslade och skrattade. Njöt av att höra dem skrika.