Jag har ju glidit runt på det här skalet hur länge som helst utan att fatta att det var ett bananskal.
Likadant när jag gled runt på en räkmacka och flera år trodde att det var en vanlig ostfralla. Detta har gjort mig till en ödmjukare person. Ibland är det bra att inte veta.
På samma sätt fattade jag inte att de hade rullat ut röda mattan för mig, i mina ögon var den snarare lite aprikosfärgad. De stekta sparvarna som alltid flugit in i min mun har jag trott varit sojasparvar.
Och silverskeden jag föddes med i mun smakade verkligen aluminiumfolie.
Där ser man; den som tror sig vara en kränkt konstnär är i regel bara en bortskämd unge.

I morse, innan jag åkte till stockholm, slog jag min dator i schack. Kanske är den trött av alla musikprogram och bildspel som jag överbelastat hårddisken med. Men å andra sidan brukar inte datorn ta nån hänsyn till när jag är överbelastad.

Inatt bodde jag av någon anledning på elite hotell precis vid Stureplan. Vilket gör att jag bara måste passa på att skriva ett litet inlägg här innan jag drar – då blir jag ju per definition plötsligt stureplanspoet! Och inget är väl mer eftersträvansvärt i livet?

Först tänkte jag, i den andan, att jag skulle skriva något riktigt vackert och sentimentalt om stockholms skärgård i grönska, men det blir inte riktigt stureplanspoesi över det.
För som jag har förstått det handlar stureplansdiktandet mycket om att förolämpa andra stureplanspoeter, så det måste jag förstås göra, tänkte jag. Problemet är att jag inte känner till några andra stureplanspoeter (än mig), Så jag får förolämpa mig själv. Fan vad jag är patetisk.
En riktig slyna är jag. Hata Rebecca Kling!

Så, då har jag varit kontroversiell och provokativ – förhoppningsvis ger det lite media och därmed spons och cash till mitt nästa drag.
Silikon tänkte jag. Så jag ser ut som hon Kissie. Även lite fettsugning vid låren inför Beach 2010.

Och så förstås en stor burk med brun utan sol, smal utan mat, känd utan grej och rik utan inkomst.