Ni har en zon
ett osynligt universum
som ni bär
genom morgondimman
över myren
genom den öde tomten
där dom döda badar
i ett hav av vita magnolior

Ni har en zon
lika osynlig som ensamheten
hos mannen på busshållplatsen
som lyssnar till morgondagens drömmar
där ni står
lika osynlig är zonen
som gårdagens kyssar
ni bär i era fickor

Ni har en zon
som sträcker sej långt långt bort
bortom busshållplatser murar
så när en av er är i Paris
finns den andra där som en stalker
eller en vind som tar er med
över Västsaharas sanddynor
in i det landskap
där inget har ett slut

Ni har er zon
ett osynligt snigelhus
där ni kan krypa in
och fira att ni finns
på en busshållplats intill ett tivoli
utanför en fabrik
alldeles verkliga är ni
när ni ser på oss