Det hade kunnat vara vilken dag som helst, men det var det inte. Det var söndag. Från sekunden jag vaknade visste jag att det var kört, du började tveka på mina korta och upprepande svar. Allt som jag någonsin byggt upp var en stenmur som jag blivit omringad av. Orden ströp mig när jag försökte förklara men ljudvågorna slukades av ett hav. Allt tog ett sista andetag och väntade på att någonting skulle hända, som om orden skulle rädda mig. Jag känner mig som Bambi ute på hal is och snart bryter isen och jag blir ett med det iskalla vattnet. Jag önskar att det fanns en mapp på min dator med mitt namn på där det stod Historik. Sedan markera byggstenarna i mitt illamående och trycka på delete. När datorn skulle frågat om jag var säker skulle jag inte tveka. Då hade mina svar varit sanning, jag hade inte behövt ljuga för den person som bryr sig om mig mest. Efter en evighets tystnad bröt jag isen och viskade "allt är okej".

Du torkade bort en tår som precis släppt fästet från mitt öga och gav mig en lång kram innan du viskade tillbaka

nej gumman, allt är inte okej.