Dem kommer från länder
där det inte finns hopp längre
där rädsla sitter i huden och borrar sig in i själen
Dem letar febrilt efter sätt att fly
säljer allt dem har med enbart hoppet kvar
Smugglas ombord i containrar och överfulla skepp
Vissa dör under färden, andra när dem kommer fram
På gatorna i hoppets land gömmer dem sig i skuggorna
kommer ut då och då när det känns säkert
Blir utsatta för hetsord och slag med hat
När det dem behöver är trygghet och kärlek
Dem som går den riktiga vägen med lagen bakom sig
Söker asyl och får vänta på besked
Myndigheterna deklarerar
deras rätt till att stanna eller skickas åter till rädslans land
där döden kanske väntar runt nästa hörn

Som en kall ohumanistisk maskin
tar sig myndigheterna an nästa asylansökan
återigen sätts liv i spel
som de är brickor på ett spelbräde
När började människoliv behandlas som försumbara
när beordrad återresa kan resultera i döden
för de som inte får asyl
Varför är vi i 2010 inte mer humana
att vi utreder ett asylfall tills det inte föreligger
minsta tvivel om att asylavslag är riskfritt
Vart tog humaniteten vägen i maktens korridorer?