Det rödlila ögat
glöder i våra små

sällskapets famn
ett glas blir alltid två

rösternas eko över den öde fjärden
tanken på den oändliga färden

allt synes så nära
så nära inpå

ändå tycks evigheten
den sköna, vara långt ifrån

vattnet kluckar ikapp
till musiken av våra skratt

berget som värmer än
lugnet, himlen en ridå

barrens doft borrar sig fast
havet, det särdeles djupblå

natten som aldrig blir svart
månen som lyfter sin hatt


när jag ser ut över havet

uppfylls jag

av tomhet