jag springer genom mörkret
försöker fly undan alla skuggor
de som förföljt mig sedan barnsben
med motgiftssprutor för livet
trodde jag

och runt omkring mig tätnar natten
än är det länge kvar till en morgondag
för runt om mig växer skuggorna sig större
jag kan smaka hur deras andetag
biter mig i nacken

men jag springer så fort mina ben kan bära
jag antar att det snart är för sent
för jag känner hur deras händer smeker
med fingrar grova som sten
över min krokiga rygg

bortom vägskälet ser jag en hållplats
likt ett foto ur mitt barnaminne
och med ett ögonkast förblindas jag
utav livets alla hinder som slagit mig
hårt i magen

men trots blindheten ser jag skenet
från bussens strålkastarljus
som lyser upp anhalten där jag står
den stannar framför mig och jag kliver på
det finns ingen annan där

och jag vet att det är okej
tomheten där är bättre än närvaron
av alla skuggmänniskor som följt mig
med sprutors hugg efter min kropp
jag sätter mig ner, kan äntligen andas ut

en lättnads suck för min rymning
för hur jag undkom nålens bett
och jag känner hur hoppet fyller mig
med trötthetens bragd för allt slit
får mig att äntligen sova

men jag vaknar panikartat
av nålens penetration i min halspulsåder
och jag vet nu att jag inte flytt mina skuggor
för jag känner hur de ler bakom mig
allting stannar till

jag kan inte röra en muskel
är så handlingsförlamad av sprutans gift
den som nu strömmar genom mina vener
jag tror att jag ska dö så här
men då viskar skuggvarelsen i mitt öra

"det är lugnt, det är bara vatten"

(och jag vet nu
att jag aldrig behöver vara rädd igen)