Från och med nu är du en klagomur till en obehaglig, svag och sur, beklaglig sagofigur som själv har satt sig i bur. Hans värld är kall, grå, fördärvad och gisten och hans sinne hemsöks ständigt av recensentantagonisten.
I sitt knä har han en bok där han spyr sjok av usch och blä, tankar löper amok men allt är stöpt i disträ. Han verkar inte få ihop någon handling, det är ett virrvarr av sanningar i en oförståelig blandning. Han vill överbevisa alla kritiker och tillrättavisa hela världens politiker, en sista komponent var allt som krävdes men nu kände han hur inspirationen kvävdes.
Det hade varit avslag var dag, bakslag och nya tag, han var för svag för att klara ett till nederlag.
Han hade blodad tand men stod på vansinnets rand och behövde desperat dra nåt storslaget i land.

Att skriva är som att ta självmord i etapper som att spy upp inälvor på ett blankt papper. Jag rotar i mitt inre och det äter min tid, tankar fräter bort förnuft sen tar förvirring vid. Varje ven, varje artär spränger våldsamt i misär och muskler tränger på så när på att min hud kränger isär, för att blotta vad som kravlar, skriker och vill ut medan jag trycker allt tillbaka så inspiration inte tar slut. Så hänger allting ihop. Det är som en rundgång av en loop från en höjdpunkt till en grop. Likt en repad stenkaka som endast ljuder fragment ur en monoton och slätstruken slinga som gör mig dekadent....Ett crescendo mot vansinne, ett konsekvensfyllt lidande inristat i mitt minne. Mitt hjärta kläms åt så hårt i min bröstkorg tills att min smärta fungerar som tröst mot min sorg.
Det dryper från hjässan och svetten skvätter. Jag skriver sida på sida men allt blir dubbletter och trots att jag äter mig mätt på sömntabletter blir det alltmer tätt mellan sömnlösa nätter. Jag lägger pannan i djupa veck doppar fjädern i bläck och skriver flera dygn i sträck på absint och kaffebeck. Min magsäck lider, lekamen svider och jag somnar som en säck och bara psyket kvider. För när marorna rider på ens krumma rygg är varje tanke skum och stygg och inte ens sömnen är trygg. När mardrömmar ständigt strömmar genom sinnet förväxlas minnet lätt med dess hotfulla vinjett.
Jag darrar och skakar när jag vaknar, jag tänker så det knakar för att fylla i fragmenten jag saknar. Hål som det hånfulla dunklet döljer, mellan spyorna känner jag hur skiten möljer…
Jag stirrar på tomma blad och jag blir ledsen när jag tänker att jag borde vara glad, borde skriva något men orden halkar ur mitt grepp och varje tom tanke sänker mig ännu ett snäpp.
Inspiration är maran som förföljer mig och översköljer mig, men höljet rämnar utan sprit och lämnar mig i böljor av skit. Jag måste ta nya tag men varje ny dag är ett potentiellt nederlag.
Dampaktigt, enerverande ticks, delirium tremens, jag är försupen till den gräns då strupen bränns och muskler späns krampaktigt, pulserande, förlupen är potens. Jag är racklig, halvt fungerande, uppslukad i dekadans. Denna mörkrets dygd, åter förtär jag ondskans brygd tills att jag kravlar och kryper på min rygg medan kräket dryper och exkrementerna stryper mig inifrån. Luftnivån tryter och nyper snart ifrån. Galla pressas upp genom strupen, spasmatiska ryck växlar utsträckt och ihopkrupen men precis där, precis då, börjar jag förstå, tankarna är klara och texten flyter på…

…Sedan somnar jag fullständigt utmattad, för att vakna och inse, att jag kommer bli utskrattad, måttligt uppskattad, hatad, föraktad. Betraktad som allt för abstrakt. Dom snackar i baktakt om att min gedigna akt inte får något sagt ”Ännu en slav under marans makt”. Dom såg blott tomma ord, fula ord om vansinne och klenmod och vände blicken bort innan dom ens förstod. Orden lyder alltför rått och betydelsen glöms bort. Fastän sanningen stod skriven svart på grått:
”Dom sju dödssyndernas tid är förbi för världen står på sina knän och ber om eutanasi. Vår tillvaro är hotad, vi bara hjälper den på vägen, när man inte kan bli botad blir man självmordsbenägen. Vi injicerades som ett dödligt virus mitt i planeten evolutionen, sjukdomshärden, mänskligheten fyller alla kriterier för att vara oidentifierbara elakartade bakterier. Expanderande imperier, likt virus mysterier blir vi fler som vill ha mer, vi tar och tar men ingen ger. Vi ser världens friska celler som vår föda, likt ett virus som lever för att döda. Vi tycker vi är kungar men vi äter, sover, skiter, vi är alla parasiter och vi fräter och vi sliter som krämporna som pumpar i ens bål, som infektionerna som kryper i ens svål. Vi är likt dom, smittan i någons kropp i en större dimension i ett större omlopp. Ont och gott blir mätt med nya mått när man öppnat sina ögon och sett världen svart på grått”.
Pennan glöder, jag skriver så fingrarna blöder men skriften jag föder göder en drift som föröder. En inombords eld som, om den läcker ut, startar bränder. Kan pennan ha hamnat i fel händer? Vad är det jag skriver, vad fan har jag gjort? Mina tankar har skenat och blåst upp för stort. Pennan må vara mäktigare än ett svärd men den farligare för mig som skriver än för min omvärld. För varje ord jag formar blir min värld sjukare, jag har satt pennan i halsen som en svärdslukare. Ingen kommer inte förstå, det borde inte förbrylla mig men i min vridna värld trodde jag alla skulle hylla mig. Dom kommer att beskylla mig och sätta världen i lågor när insikten fyller dom med plågor. Jag får inte släppa min kännedom fri trots att den äter mig tom inuti. Folk vill stå med sina frågor när dom har tappat spåret och jag är dömd till att ångra och slita mig i håret. Åh nej!!! (Bagheera) Det är jag är vilsen här, en missförstådd konstnär, en avgrundsvisionär. En pionjär inom misär blir min karriärspik om någon läser och begriper min lyrik. I en kontext av paragrafer mellan rader finns det fraser så komplexa i vad de avser att dom upplöst sig till gaser. Så inpyrda av ogenomskådlig förbistring att jag själv inte ens kan förstå nånting. Jag borde riva mina rim - Slicka av allt bläck och trycka strimla för strimla in i djupet av min häck. Jag borde bränna denna penna och strypa mina tankar och ligga i en pissränna tills hjärtat inte bankar. Att livet är en smutsig och öppen hora där möjligheter är för små och förhoppningar för stora, det är någonting som ingen vill höra, det är ett oförädlat mästerstycke ännu inte lämpat för ett öra. Det är alltför mariska avsnitt, fragmentariska tankar utan slut eller mitt. För mycket svart och inget vitt men det var inte så det börja, hade dom läst det då hade det varit samma smörja som förut. Det fick mig att sätta mig ner och tänka mycket djupare, mycket större, mycket mer. Men nu när jag ser vad allt resulterat i har jag lärt mig innebörden av att låta bli. Jag tänker aldrig göra något mera, jag tänker låta förruttnelsen förvandla mig till lera. För om man bryter ner allting i en enda intervall så strävar ändå allt som lever mot förfall.