skrev ett surt mail
till dig
obefogat
jag trodde nämligen
att du hade träffat en ny
för ibland tolkar jag in
lite väl mycket
från verkligheten
och egentligen
blev jag inte arg
på dig
mest nedstämd
för att du inte hade berättat
och för att jag
kände mig så jävla
utbytbar och värdelös
du vet
med den medfödda
grundinställningen
som du så ofta klagat på
så är det svårt att
känna att man duger
någonsin
och då blir det lätt så
att man riktar ilskan utåt ibland
fast man vet att man nog
inte borde det
den här gången heller
och när man väl
kommer på sig själv
med att göra det ännu en gång
så tar det ytterligare
en stor tugga från ens
redan sargade självkänsla
och man tvingar sig själv
att skriva ett till mail
där man ber om ursäkt
för vad man skrev
för den man är
och känner ändå
att det inte räckte
så man skriver ett till
och ett till
och försöker förklara
men känner sig bara
fånig och idiotisk
så man slutar skicka
förlåt-mail efter fjärde försöket
och då är du såklart
fortfarande upprörd
över att jag blev upprörd

men vad fan ska man göra?

det man alltid gör
när ens ord tagit slut

skriver poesi om det