Ett vanligt arbetspass inom omsorgen
11 timmar utan rast
senare, bjudmiddag hos förmögna släktingar
tröttheten äter mig mer än vad jag äter maten
de pratar om hårdare tag
mot fuskare och lata arbetare
jag sitter tyst
för orkeslös för att fokusera blicken
illamåendet ligger nära ytan
inte bara pga tröttheten
utan än mer pga föraktet i deras röster
jag undrar vilka de pratar om
men förstår ändå, på något sätt,
att också jag ingår i den gruppen
maten ligger kvar på tallriken, orörd
jag försöker vara oberörd
men är bara ordlös..
funderar på att fråga ifall de vill
byta en dag på jobbet med mig
men de har redan bytt samtalsämne
min faster talar om för min kusin hur bra
deras svarta hemhjälp är