Underbar, förhoppningsfull,
står han där på tröskeln
med ett rogivande litet leende
klistrat i det ljusa ansiktet.

En liten pojke med alla svar,
en varelse, skör som aldrig förr
men ändå starkare än någon
med världen under och framför sina fötter.

Pojken växer sig större
där han dansar fram över stengolvet.
Hans leende utbyts sakta mot
ett ansträngt, ihopbitet flin.

Han snubblar, ramlar
fram i dansen samtidigt
som rummet försvinner,
det som en gång varit hans allt.

Han kommer ut i det starka solljuset,
nedtryckt under dess makt
ser han ut över ett fält,
ett fält fyllt av gravar.

Den vuxne pojkens ögon är torra,
de är allt för torra, allt för trötta,
pojken lutar sig sakta mot ett träd
och sjunker ihop vid dess fot.

Han sträcker ut sin rynkiga
och rikligt ärrade hand
mot solen, vars obönhörliga optimism
han en gång delat och överträffat.

Två ögonblick senare
tappar pojken kontrollen
över handen, tre ögonblick
och all kontroll över allt är borta.