Älskade Ana,
vet du vad min psykolog frågade mig,
häromdagen?
Hon frågade om jag känner igen,
din röst?
Jag sa att jag inte gjorde det,
ingen jag känner låter som dig.

Jag ljög,
fast ändå inte.
För du låter inte som
någon
jag känner,
men du låter som mig.
Din röst är min röst.

Du är min bild
av perfektion.
Långt blont lockigt hår,
stora blåa ögon,
höga kindben,
revben som syns,
höftben som sticker ut,
skulderblad som spetsar
den som försöker
komma
nära.

Jag kanske mår rätt bra nu,
men du finns alltid kvar.
Du har hängt dig fast,
på min rygg,
som ett barn som får
näring
av mitt lidande och
av att
viska
förmaningar om mitt
matintag.

Jag är inte anorektiker,
inte alls,
jag har UNS,
(ätstörning utan närmre specifikation),
det vet jag nu,
men ändå finns du där,
Ana,
och tillsammans kommer vi möta döden.

Jag har redan hittat
klänningen,
som vi ska dö i.