Jag knackar ut dig med vana, flinka fingrar.
Ibland ser det så ut
att du förblir min enda tröst
för kvällen.
Men så plötsligt går det upp ett ljus för mig
mitt framför näsan så att säga,
när jag kupar mina händer runt dig,
skular dig från regn.

Vi delar ett glas scotch
och njuter av varann mellan klunkarna.
Jag kan inte hålla fingrarna ifrån dig
än mindre mina läppar.

Trots våra flyktiga möten
har du kommit mig närmre än någon annan.
Det är sorgligt egentligen.
Men inget jag gör tycks passera din uppmärksamhet
inte ens mina andetag, som vi nu delar.
Du verkar lyssna noga på vad jag har att säga
eller åtminstone hur min mun rör sig,
för så fort den putar är du där.

Jag drar in dig som längst och djupast
precis innan vi skiljs åt,
i vetskapen om att det kanske
är sista gången vi ses.

Men när jag tycker mig känna
din vaga doft på gatan.
Eller när jag druckit för mycket,
kan jag inte ro för att söka upp dig,
tända upp dig.
Det är så fel av mig,
men du passar så bra till scotch och blues.