Gårdagens dödsannons☠
i maskopi med vinden
stryker över min sko
slickar min tunga.
Utnötta kanter,
gulblek och frasig
som tapeter hos tanter.
Bläcksvarta tarmkanaler klänger på husen,
spyr upp sitt överflöd
i skvalande strupljud.
Förvridna och förslavade
i plasthud.
Knotiga TV-antenner rispar klotter
på ett plåttak ihop med kråkorna
när ingen annan ser,
desperata människor
knäpper händerna
och ber.

Sprucken sula ter sig som
en dagsgammal kaffesump
fyller ängslan i mitt hjärta
i en hålfot
av tärd textillump.

Blank asfalt vänder upp och ner på staden
när neonljus bryts av mina vattenringar
i ett kliv,
sys in i mina ögon
och tatuerar ett motiv.

Mitt blixtlås sitter som jag
en gång satt mot dig,
klamrade sig fast
för rädd för att delas
och nu kväver det mig.

Zippon klingar mellan husen
ett efterskalv likt lavin
lossar en smula i teglet
av vitaste snö
det tycks mer spraka än knastra
kanske nästan fräsa
när droppar skär i glöden
och dör.
Om det inte vore för regnet
kunde jag hört nästan vad som helst:

- En glödtråd som pyrde,
Ett kärl som brast
när cigarettröken yrde
en viskande gast.

Vem som sa vad
på femte,
när en skenande vigselring
klöv atomerna i luften
klöv någons hjärta,
Men jag.. jag bär på min egen
smärta.