När man var liten skämdes man om man blev anklagad för att ha varit på tjejkalas. Numera drar jag upp gylfen men är inte upprörd av andra anledningar än att det inte är sant, jag har inte varit på något tjejkalas, vad andra folk än må tro när man åker iväg en hel helg med fyra kvinnliga vänner så är det inte på det sättet. Ännu mer upprörd blir jag när jag inser att det inte är något tjejkalas jag är ute efter, jag vill bara ha en tjej, inte en drös, det är inte något tjejkalas jag är ute efter, det är henne!

När man var liten ville man alltid att tårtbiten skulle rasa, nu vill jag ha den stå upprätt, helst ska den vara förstärkt med balkar och vajrar så att den inte kan blåsa ner, någonsin, och helst ska hennes ansikte dyka upp klart avbildat på tårtans yta, ännu hellre ska hon dyka fram ur tårtan och skrika, från djupet av sitt hjärta, med en overklig glädje i rösten, och skrika "gråt inte längre min vän, all hjärtesmärta och alla tårar har varit värt det och det är över nu, du är min och vi har varandra!"