Ett sökande är balansen allena, så enkelt att förstå, så svårt att nå.
Vi söker den där mittpunkten, mellan ont och gott, mellan rent och smutsigt, för vi vet innerst inne när vi slutligen nått kaklet, att meningen fanns vid balansen.

Förtvivlat svårt att se kampen framför ens linser, medan jakten för oss ut till ytterkanternas tillvaro. Det borde ju ryktas att frånvaro av motsatsens pol förringar lyckans berusande budskap. För tron att vattnet söker sin härskare i havets djup, är lika fel som tjockleken på Universums vägg vid rymdens slut.

Balansen är vårt svar, men vår jakt för oss ut till motpolernas giriga träsk. Där får vi finna tiondelar av lycka som avbetalas genom smärta. Vi tror enfaldigt att olyckan för oss närmre vår harmoni.

Balans är ett skapande, balans är en medvetenhet. Ingen skuld, ej heller ett måttstock i lagomlandets reservoar av otur. Det är blott en skatt som finner ditt inre när du äntligen lärt dig öppna dina ögon.

Den brutna linjen av lycka och olycka skapar tron om en normalitet, som sedan ska bedövas av självsanerade lögner som radas upp i blomlådan med lockande och prunkande grönska. Medan balansen finns inom dig, och sökandet efter meningen redan är ett skrivet blad.

Oavsett vad lycka är per definition, oavsett vad krig och smärta får oss att genomlida tragik på realisation, oavsett om soljusets gassande får dina lungor att äntligen andas, är balansen det som förlänger din inre oskuld.

Det är inte jakten på motpolen, där värme lockas av kyla, där skugga söker ljuset eller där det blöta söker torrheten. Det är din inre skönhet som söker balans i ditt sinne som ska få ta plats.

Du har det där, du behöver inte söka, det finns redan, du behöver bara öppna dina ögon.