Och han skrev om "den tillstymmelse av ljus som ryms också i ögonens grottor", men när också det är borta, och ögonen blundar - hur liksom hela ansiktet uppfylls av sitt eget ljus, sin egen oändliga frids ljusmedvetandes gränser utsuddade, som klippan i havet vid hög sjö sköljs ansiktet gång på gång av en utomjordisk, oändlig frid - våg på våg - tills allt blivit blankt och vått. Där kan inga sorger längre hålla sig kvar. All oro kapsejsar vid den oändliga fridens våldsamma brottsjöar.
När morgonen kommer hörs inte ens det minsta lilla fågelpip. "Och din frid skall vara oändlig såsom havet."