i fönsterkarmen finns märkena av mig
små små märken av barnahänder

händer som aldrig fick sluta vinka avsked
just när man lärt känna lite, känna lite band
avskeden avbytte varandra men alltid samma onda
gråten som aldrig tog slut var trofast emot mig

viskade ditt namn jag aldrig visste, egentligen
längtan o sorgen gav inget avsked nånsin
en bomullstuss med parfym som doftade dig
om jag hade tur till nästa gång du kom

tapeten med de blå blommorna var min klagomur
den som mitt rum var tapetserad med
blå glada små blommor som nästan log emot mig

nångång emellanåt

kanske den dagen du skulle komma
men på kvällarna då grät de med mig
en tyst gråt på tapeters vis där min gråt instämde
aldrig fick jag veta varför jag skulle vinka

bara att