Bläckfisken såg förebrående på mig.
"Vafan menar du med att käka upp mina släktingar?" Ja, vafan menade jag med det egentligen? Jag hade aldrig tänkt på det sådär.
"Tja... jag vet faktiskt inte..."
"Du vet inte säger du?" Bläckfisken spände ögonen i mig på ett mycket blodigt sätt. "Men vafan är det du vet egentligen?"
"Jamen snälla bläckfisk, ta inte illa upp! Dina släktingar var ju faktiskt rätt goda iallafall..." Plötsligt insåg jag att meningen jag skänkt bläckfisken i största välmening (för att trösta honom), inte alls hade tjänat sitt syfte. Orden som nyss flugit över mina läppar var verkligen fel ord.
"Goda? Jaså det säger du!" Bläckfiskens tentakler sprattlade våldsamt när han vrålade det sista jag någonsin skulle få höra.
"Spotta ut den där bläckfiskringen! Han ska iallafall få en värdig begravning!"