Vi låg tätt omslingrade, gömd i hans famn kände jag mig lycklig.
Det fanns inget förutom vi och gräset vi låg på i natten, under vad vi i vårat berusade tillstånd trodde var ljuset från Venus, men jag antar att det bara var en stjärna.
Man får så mycket konstiga ideér när man är hög på lycka.
Jag levde av stunden istället för av minnet för jag visste att det här minnet blir speciellt. När vi tittade varann i ögonen och log med insidan så visste jag att vi skulle nå långt - om vi så för resten av livet bara levde på kvällen då fullmånen stod över oss och våra själar var blottade.

Först trodde jag att det var så simpelt som ljuset från gatlyktan som gjorde kvällen så vacker. Som vilken natt som helst, då världen snurrar runt bara de två som är villiga att stanna den, för att fick man chansen - på fuktigt gräs, under månens ljus då natten är som mest intim, tillsammans, för alltid - så skulle man inte tveka.
Men när vi låg där och jag såg upp på vad vi trodde var Venus, eller en stjärna, men vad som egentligen bara var Solens reflektion, insåg jag att månen är vad som gör natten så magisk. Det är månljuset som lyser över natten som får tiden att stanna - det är fullmånen som lyser rakt in i hjärtat och smeker det. Sådär så att hela kroppen vibrerar av värme - sådär så att lyckan rusar snabbare än man förstår, rakt genom varje cell av mig.

Han förstod, när jag förklarade, hur månen fick mig att känna.
Att den är magisk, vacker och allt som jag behöver för att vara lycklig.
Jag tror att han förstod, för han såg mig djupt i ögonen och rörde ömt vid min kind.

"Du är mitt månljus"