Jag tittar i spegeln och ser en flicka,
vem stirrar tillbaka på mig?
Jag vet inte vem hon är,
för hon är inte tjejen jag vill vara.
Hon sätter på ett leende,
medans hon inuti faller sönder.
Hon säger "jag är okej",
samtidigt som smärta fyller hennes hjärta.
Hon låtsas inte bry sig,
när alla sakta går bort.
Hon gömmer sig bakom sin mask,
och låtsas vara okej.
Hon är rädd för att öppna sig,
för det slutar alltid på samma sätt,
att dom aldrig riktigt bryr sig i slutändan.
Hon är rädd för att låta folk nära,
det slutar alltid upp i sorg.
hon bestämmer sig för att inte lita på någon,
men det slutar alltid upp i misstag.
Hon känner sig som en främling i hennes egna hem,
som om hon inte ens tillhör.
Hon försöker det bästa hon kan,
men det verkar alltid vara fel.
Hon fryser till på ordet "kärlek",
folk kastar runt det för mycket.
Hennes muskler fryser,
eftersom hon är rädd för att bli rörd.
Hon frågar sig själv "varför är jag aldrig tillräckligt bra",
"varför är jag alltid det andra valet?"
Människor säger att hon måste stå upp för vad hon vill,
hon måste hitta sin egen röst.
En sak vet hon
spegeln är hennes värsta fiende,
hon ser allt hon hatar.
Flickan i spegeln,
hon som hatar sig själv,
ja, visst är det jag.