Hon sitter mitt i solstrimman som tycks röra sig, vågor av dammpartiklar. Armarna runt benen, hakan på knäna. Ännu är hon så mager, hon blir till ett litet hopknycklad paket.
Alldeles orörligt i prickdansen, bara ögonen följer honom.
På den röda kokosmattan i hallen. Den är hård, men ännu vet hon inte hur den känns när den skär in i knäna tills de blöder. När hon kommer att få rensa den från dammtussar som fastnat.

Han står med fötterna i den stora djupa fönsternischen, virar något som ser ut som ett band, kring sina rörliga höfter och hakar fast en rem. Sen svingar han sig ut och hon hisnar.
- Tänk om han faller!
Men det gör han inte. Han tar fram en trasa och börjar putsa fönstret som snart, alldeles för snart, skiner blankt och klart.
Han stoppar trasan i fickan och böjer sig in mot rummet, står en sekund med fötterna i nischen och fyrar av ett leende mot henne, hoppar ner. Släpper ner trasan i hinken på golvet.
Nu tittar han lite undrande på henne.
Hon hade så gärna velat säga något, men vet inte vad.

Han tar sina saker och går in i nästa rum, barnkammaren, hon följer efter. Han klättrar upp i fönstret och hakar fast remmen.
Så stark han är! Så smidig och säker.
Han ler igen mot henne och börjar putsa på.

Plötsligt spänner hon hela sin lilla kropp i en lyssnande rörelse. Är det de knarrande skorna av halm hon hör? Hon känner istappen i kroppens mitt tillsammans med vridningen i maggropen. Tänk om hon inte får sitta här och titta på?

Hon slappnar av, måste hört fel.

-Nu var det klart, ler han
Hon känner besvikelsen rinna genom sin kropp som seg slemm.
Men, kanske?
- Ta mig med dig! Hon sträcker armarna mot honom i en vädjande rörelse.

Hon ser leendet slockna till bestörtning i hans ögon.

Det är alldeles tyst och rummet håller andan, sen sänker hon armarna.
Hon förstår.