Ännu hade inte sommarens hetta fyllt erusalems gator och gränder, så att stå så tätt sammantryckta för att beskåda spektaklet som strax skulle utspela sig var inte så svettigt som det kunnat vara.

Ett sorl i hopen. Man berättade nyheterna om rättegången för varandra, nyheten att han som gjorde under och predikat med sådan kraft ändå bara varit en falsk messias. Han hade dömts av den religiösa överheten, de hade frågat ut honom, skickat honom till Pilatus som utlämnat honom till att korsfästas. Och det hade avgjort saken.

Några i hopen tvivlade ändå. Sara hade sett honom göra undret med den blödande kvinnan, Miriam, som hade spenderat alla sina pengar på att finna bot. De hade varit bortkastade, inget hade hänt.
Sara hade stått nära henne och faktiskt sett hur Miriam hade sträckt sig fram i den hopen som då också funnits runt honom, och rört vid hans mantel tofs. Hon hade förundrat hört hur han frågat vem som rört vid honom. Hur kunde han känna att någon gjort det mitt i trängseln. Och hon hade sett hur Miriam erkände sitt tilltag och sett hans goda leende och hur han lugnande lagt sin hand på hennes huvud, vad han hade sagt hade hon inte kunnat höra på grund av allt stoj runt dem.
Han hade verkat så trygg, så stark, så god och barmhärtig. Han hade gjort fler under, hade hon hört och visat alla tecken som stod i skrifterna skulle utmärka den kommande Messias.
Han som heter Yeshua, alltså Guds frälsning. Vilket passande namn på Messias. Hon hade undrat om det inte var så att han var det.

Men översteprästen och Sanhedrin hade undersökt och vägt allt och kommit fram till sin slutsats, att han hade gjort anspråk som visat sig vara falska. Det gick ett rykte att han till och med hädat och sagt sig vara gud. Naturligtvis måste han dömas till döden för ett sånt brott, det förstod Sara.
Men ändå var det märkligt. Hon hade bedömt honom som en genuint god människa. Och alla som trängts runt honom tidigare, som den gången med kvinnan som Sara blev vittne till, gjorde det för att se och höra honom och bli undervisade och botade och mättade.

Ett sus gick nu genom hopen runt henne, hon såg folk upphetsat peka. Här kom han, bärande på sitt kors. En jämmerlig åsyn!
Han hade blivit piskad, manteln klibbade vid hans blod över strömmade kropp. Ansiktet var också blodigt. En krona av törnen, fasttryckt på huvudet skar djupt in och fick huden att brista och blöda, såg hon då han nu gick förbi där hon stod pressad mot en vägg.
Hon tyckte synd om honom där han gick och svettades och blödde, för vad hade han gjort för ont? Folk talade bara väl om honom. Men en hädare! Ja, han fick väl ändå det han förtjänade?

Hon hörde nu hur några i hopen började skratta och håna, svära och spotta. Andra följde intresserat och agiterat det som utspelade sig framför deras ögon.
Skrattet steg då mannen som utgivit sig vara Gud snavade och föll under vikten av korsets tvärbalk som han bar enligt sedvänjan. Vilken Gud, ingen kraft där inte, tyckte de väl.
Saras hjärta snörptes ihop av medlidande.

Nu reste han sig igen och tittade på några kvinnor som stod nära Sara. De grät hulkande. Fanns det dem som tyckte så synd om honom?
Vad sade han?
-Gråt inte över mig, gråt över er själva!
Så sade han, hon hörde det tydligt. Nu vidarebefordrades det från den ene till den andra, kunde hon se.
Vilken skymf, hånskrattade några.

Hopen trängde sig upp mot kullen där pålen som tvärbalken skulle fästas vid avtecknades mot himlen och Sara sveptes med.
Där hängde redan två andra.
Hon kände spänningen runt omkring sig då soldaterna nu inte bara hängde, utan av någon anledning spikade fast mannen på korset. Var man rädd att han skulle ta sig ner? Ja, var han Gud skulle han väl kunna det!

Men, nej. Man hade nu rest korset och han hängde där, naken, i skam och förnedring. Hon kunde knappt titta längre.
Soldaterna som klätt av honom satt vid korsets fot och slog skrattande tärning om hans fina livklädnad.

Och mannen som kallade sig Yeshua bara hängde där.
Varför gjorde han inget?
Kunde han inte eller ville han inte? Men varför ville han inte i så fall?
Hoppet om ett under som skulle bekräfta hans anspråk att vara messias, Guds son, Gud, sipprade ur henne och avdunstade.
Lönlöst att stå här och vänta på något som inte hände.
Resten av hopen började också skingras, mätta av dagens spännande tilldragelse då inget mer verkade ske.

Några blev kvar, däribland hans mor, Miriam, hon fick en glimt av henne nära korset just när hon vände sig om för att gå. Miriam var nedbruten av sorg och kunde knappt stå upprätt. En ung man, kanske en lärjunge, stödde henne.
O, nu sade Yeshua något. Sara hejdade sig och lyssnade.
” Fader, i dina händer överlämnar jag min ande” , hörde hon honom ropa och så föll hans huvud ner.
Han höll alltså fast vid att Gud var Hans far ända till slutet.
För nu var han död.

Hon vandrade nerför kullen i djupa tankar.
Hur kunde han bara låta allt detta ske? Varför kom inte Gud till hans hjälp om han var rättfärdig? Hur kunde han överlåta allt bara i Guds händer och inte göra något alls? Vad hände med alla löften och förutsägelser om Messias?

Och hur kunde han fortsätta i sin totala tillit till Fadern?

Och nu var han död, det var över. Förhoppningarna hade kommit på skam.

Han hade sedan lagts i en grav fick hon veta av en granne och det gick inte ens att gå dit och smörja hans kropp eftersom det var påsk, en stor Sabbath.

Men i det fördolda, i grottans mörker, i graven….gömd.
Gud. Guds plan.