Ja, jag vet det. Ingen har talat om det. Ändå vet jag. Det finns ingenstans att gå och ingen att vända sig till. Då får man hitta på, då får man vara listig. Och klara sig. Klara sig, det är jag ganska bra på, det har jag övat mig i sedan länge.
Jag står så rakt som möjligt framför skrivbordet, han tornar upp sig bakom det. Jag granskar honom. När jag ser hans gråblåkalla ögon slår jag ner blicken.
- Älskar du mig, hans fråga i dörröppningen till arbetsrummet.
- Ja, hade jag svarat.
- Titta mig i ögonen!
- Längst därinne, hade han sagt och stirrat stint på mig, längst därinne ser jag att du ljuger.
Jag vill inte titta på honom, även om han alltid kräver det och påstår att bara de som ljuger inte tittar i ögonen när någon pratar med dem. Senare grundar sig alla hans bedömningar av mina väninnor, om de tittar honom i ögonen eller inte. De som inte gör det, kommer han att avfärda med sitt föraktfulla leende och en lätt huvudskakning. Detta ogillande, som alltid, då jag ser det, fyller mig med ett lätt illamående.
För övrigt spelar jag med, tills första slaget faller.
- Den man älskar agar man, säger han. Så säger Gud. Ta ner linjalen från bokhyllan.
Bokhyllan bakom skrivbordet, där han placerat den före ceremonin. Det långa anförande där han talat om för mig hur mycket han och min mamma gjort för mig och lillebror och som jag hade tackat dem så illa genom att göra vad det nu var jag hade gjort, har en given avslutning:
Och vad har du att säga till ditt försvar?
Ett leende spelar över hans tunna läppar och han låter nästan vänlig när han frågar. Det har jag inget. Så faller domen och jag går ner på knä och tigger, men den står fast. Han sätter sig nu på sängen tvärsöver rummet. Jag går fram till honom på den mjuka vita mattan och räcker honom linjalen, det är viktigt att det sker i den noggrant av honom uttänkta ordningen och jag vet hur den går till. Efter att ha gett honom linjalen kliver jag några steg tillbaka, tar av mig på underkroppen, går fram till honom igen och lägger mig över hans knä.

Nej, jag börjar skrika redan när han höjer handen. Där går min gräns, där får det vara nog. Så är det inte med Martin, han vill vara tapper, en liten man. Som belöning får han en varm go stund efteråt, i hans famn.
-Det var de skönaste stunderna, berättar han för mig långt senare och skrattar generat.
-Då var allt över och bra igen och jag visste att det skulle dröja länge till nästa gång.
Det märkliga, som jag inte förstår, är att han slutar slå, eller slår bara lite, några slag, högst tre, när jag skriker.
Jag förstår inte orsaken, men märker sambandet. Kanske är det för mamma? Mamma som just har gått ut ur rummet, efter domen, skakande av gråt. Men tycker hon att det är så svårt att hon måste gråta, varför hindrar hon inte?
Nog är det så, även mamma vet att det inte finns någonstans att gå. Och inte kan hon ta hand om sina barn, det har hon ju aldrig kunnat. Han talar ständigt om för mamma att hon är ett barn, alltmer förstår hon att så är det, så ligger det till. Hon är ett barn, mamma, och kan därför inte ta hand om några barn. Och mamma vet också att hon inte kan skicka iväg barnen till släkten som hon tidigare gjort, de har ledsnat på henne och barnen. Och mamma är så glad att hon har hittat någon som hjälper henne, som vet hur det är, som kan skilja mellan gott och ont. Så tryggt och säkert.

Och jag vet fast jag inte vet och spelar med. Det är priset. Jag spelar min angivna roll i dramat så gott jag kan. Jag förstår inte meningen, jag är bara rädd, men jag vet vad jag har att göra, vad som är accepterat och vad man inte får tillåta sig.

Och någonstans måste man ju bo.