"Aldrig i livet att jag tänker äta dig!" Jag kände hur ilskan började stiga ända nere från tårna. Det lilla Sourcreamchipset såg på mig med misstro i blicken.
"Jopp, det kommer du visst!"
"Näe, det kommer jag visst inte!" Skrek jag och satte armarna i kors. Chipset skrattade hånfullt.
"Du kommer säga något annat när... eh... just det... det där händer."
"Kommer jag?" Frågade jag (fortafarande ganska argt, men med ett uns av osäkerhet i rösten). Något svar från det lilla Sourcreamchipset behövdes inte, för plötsligt kände jag hur min intelligens sakta började klättra ut genom mitt högeröra.
"Vad händer med mig?" Frågade jag Sourcreamchipset.
"Tja, din intelligens och jag är ju rätt goda vänner. Tja... faktum är att vi är mer än så..." Sourcreamchipset såg drömmande ut i några sekunder. "...Och hon vill inte bo i dig om du inte käkar upp mig så vi kan gifta oss, sådeså!"
Suckande tog jag upp chipset i min hand och studerade det noga. Skulle det verkligen göra någon skillnad om jag åt det? Jag menade, jag skulle inte gå upp i vikt av ett chips. I nästa sekund hade jag slukat det. Försiktigt sträckte jag ner handen i chipspåsen för att ta nästa chips. En påse till skulle inte göra något.
"Men imorgon", sade jag till mig själv "imorgon ska jag börja mitt nya liv".