Hon glider fram över den spegelblanka svala sjön
och går aldrig upp på torra land.
Jämt glider hon fram medans hon speglar sig i vattnet
precis som månens sken.

Hennes vita dräkt värmer henne
och håller henne alltid torr.

Som ett skepp seglar hon fram
och med sina vingar välkomnar hon världen.
Hon sprider kärlek, värme, glädje och trygghet
åt alla sjöns olika hörn.

Med blanka ögon ser hon sorgset på världen på land,
vid gränsen på hennes värld.

Det är där ondskan vilar som ett rovdjur
som väntar på sitt byte.
Den vill sätta sina sylvassa klor
i hennes ömtåliga och vackra kropp.

Hon bär sitt huvud med stolthet och ser aldrig ner
på de som avundar hennes skönhet.
Hennes vackra röst får aldrig höras,

med stängd näbb håller hon den insprärrad.
Utom i dödsstunden då livet har slutat för henne,
det är då hon sjunger sin sång.

En vacker melodi om sorg, kärlek och längtan
stiger då upp mot skyn.
Den enda som då lär lyssna är hennes vän från ovan;

månen.

Den vän som förvandlar henne till svan varje kväll.
Så fort månens sken nuddar hennes vita hy
kommer det ett ljus runt omkring henne.

Det glittrar och en melodi spelas upp,
inom en bråkdel av några sekunder
har hon förvandlats till en vacker svan.

Vaggandes fram går hon ner mot den sjö
som skyddar henne från allt ont.