Jag känner
hur du kramar min hand
svagare och svagare
för varje vecka.

Lyckan i dina ögon
förvandlas
till en mer alvarlig blick,

medans mina ögon
byter skepnad från lycka
till förtvivlan
till sorg
till ensamhet.

Och
jag står stilla
orörlig
och ser hur du dras ifrån mig
mer och mer.

Och
jag kan inget göra,
frustrationen äter
upp mig inifrån,

när jag ser
att du inte längre
tittar på mig som du brukade.

Du lägger inte ner
tid för att försöka
lappa ihop våra
skadade vänskapsband
som du gjorde i början.

Du kommer inte
självmant till mig
som du brukade
och jag känner mig
oviktig och genomskinlig

i ditt liv
i dina ögon.

Nu
får någon annan
se ditt leende
få känna dig nära
spendera sin tid med dig.

Medans jag
får mindre tid
mindre uppmärksamhet
och hamnar längre bort
från dig.

Ett sår börjar skapas
i mitt hjärta
och jag kan inte läka det
känner bara hur det blöder
mer och mer,

och jag väntar
på att du ska upptäcka
och minnas hur viktig
jag en dag var för dig.

Väntar
på att du ska komma tillbaka
och rädda vår vänskap
från att lida skeppsbrott.

Hjälp mig!
vad kan jag göra?