Melodi

Inte visste du att du fanns, innan sången steg för steg reflekterats i skönhetens alla fasetter; från mörker till ljus.
Och famnats av åhörarnas dunkande hjärta, accepterats av dig själv.
Livets väsen skulle Dra med dig in på en vandring allt djupare i närvaro..
Du sökte, du var på väg, men ännu visste du ingenting.

---

Ljusets strålar silade nyfiket in mellan de halvljusgenomsläppliga gamla röda tåg gardinerna. Melodi tyckte känna det som de ville väcka en slumrande kupé till mars fast hon själv helst bara ville fortsätta sova.

Hon var 12 år och visste kanske ingenting om livet, men kände det i varje pulsslag.
Drogs med av det som de mest självklara som fanns, men ändå borta på något sett, som försatt i ett ingenmansland.
Den nu pågående Tåg Färden skulle föra henne till några släktingar i Italien, där hennes faster med familj bodde. Men hon var trotts sin yttre svindlande glädje och nervositet likgiltigt intresserad.

Kadunk, kadunk, kadunk om och om igen… Marken gungade oroligt när tåget sakta smekte sig fram intill de höga slingrande bergväggarna.
Tåget var gammalt och hade burit så många väsen över de höga bergen att det snart hade behov av en evig vila men mötte solen igen med samma fasthet att fortsätta sin färd på de banade räls vägarna genom skyhöga alper som för många, många år sedan.

Melodi sträckte ut del för del av hennes unga långa kropp längs de få centimeter av mark och sitt yta hon hade till förfogande i den trånga tysta sitt kupén.
Pulserade ivrig törstande orolig längtan tvingade hennes sinne att vakna upp.
Nu hade Hjärtat hoppat till från natt sömnen och fann inte ro mer.

De rådde en stilla atmosfär bland den varma snart påträngande luften, inte ett ljud mer än Melodis egen visade på vaket liv, till och med den gamla tanten med den blå rödrosiga prickiga klänningen mitt emot sov djupt.

De långa smala vita fingrarna sträckte sig så som halvt medvetslöst sökande mot gardinen, långsamt med försök att inte höras öppnade hon upp en springa.

Ögonen sökte först i skissande rörelser men klistrade sig snabbt fast i fascination över den otroliga rörliga utsikten.

Seendets hål utrymmen kändes fyllda av ljus,
ett eget väsen verkade vilja sjunga till henne.

Fast hon inte hörde droppade några droppar frid in i hennes sinne.
Alla element kändes så nära.

Hon andades tungt in och ner mot ett djup hon aldrig anat.

Det stod stilla nu, brände ner spår i evigheten.
Ögonens signaler till hjärnan tycktes chockera hennes sinne så att helt nya delar och funktioner satte igång, hon var nära att gråta, men kände inte en tår, hon var nära att le men inte muskel lydde den rörelsen.

Trotts det var hon berörd av en skönhet hon aldrig någonsin skulle komma att glömma.

Hon föddes till liv, dansade ivrigt i ett leende utan ord och som ännu inte syntes, knappt utan aning om sin existens för än långt, långt senare.

Tanten mitt emot gav ifrån sig ett skrovlande ljud, sömnen hennes bleknade ut i rofylld vardaglig morgon törst. Hon hostade till och tittade upp, flickan framför henne satt nästan lika blekstilla som dagen innan i sitt säte, fast nu var kinderna något rosiga. Hon log och Melodi tittade vänligt tillbaka mot henne, men ändå något borta och vände snart blicken utåt i igen, utan att le eller se vänlig ut.

Hon hade funnit en alldeles egen värld.

Henne fortsätta drömmande oklara sökande in i en oviss tidsrymd, skulle fortgå tills sången drog sin sista längtans andetag emot hennes inre och fattade helt att den var hennes egen...



Melodi....