Som så många andra innan dig
skrapade du bara på ytan,
begrundade mitt yttre.
Du följde mina linjer,
kargade kanter,
med välvalda fingrar
svepte av dammet.

Jag måste medge
att det tog emot
till en början
att öppna upp
mitt sköra innersta,
fläka ut sig
vika ut sig.

Det strålar genom ländryggen.
Tärd, likt en tidtabell i två nyanser
ligger jag uppslagen,
glömd och utslagen.

Intresset svalnade
och jag blev blott ett stycke,
ett avslutat kapitel.
Lade band på mig,
och stängde igen.
Men så än en gång
sliter du upp mig
sliter du ut mig.

Medfaren, nött och tunn
börjar vi om.
Du minns vart vi
satte punkt sist,
men återkommer
aldrig
dit igen.

Numera har du glömt bort mig 
och sitter med någon annan
under boklampan.
Se mellan fingrar,
läs mellan rader,
jag har nya goda sidor nu.

Du kan läsa mig likt en öppen bok.