Om två dagar är jag där. En ny blöt nos som utdelar kyssar. En ny liten rund kropp att älska?

Om han inte är en ersättning vad är han då? Han kommer istället för dig och hade inte kommit om du funnits kvar.

En nystart, en chans att älska en annan varelse igen men alltid denna skuld.
Jag vill inte ersätta dig.
Jag kan inte ersätta dig.
Aldrig.

Vad man än kallar det är det jag som är puckot i storyn.
Den känslokalla som endast två månader efter att du gått låter någon annan in.

Men låter jag honom verkligen in? Öppnar jag mitt hjärta här och nu och låter honom in?
Nej.
Aldrig.

Ersätter jag något som inte kan ersättas?
Nej.

Så varför denna skuld?

Skuld mot dig, min älskade vän.
Skuld mot den nya, förtjänar inte han att bli älskad högt och ärligt?

Jag vet inte.
Jag vet inte.
Jag vet inte.

Jag återkommer.