Mina tankar far och håller mig vaken om natten.
En inre oro men samtidigt en pirrande lycka.

Ett försök att själv identifiera jaget, vem är jag nu och vem kommer jag att bli annat än den jag varit förut?

Omvälvande att bli mor till en son. Min son. En del av mig av oss och den jag älskar högre än allt.
Som jag bokstavligen skulle ge min ena arm för, eller båda. Och varför inte benen också.

Nu ligger jag med spänning på rygg med handen på min buktande mage.
Inuti där växer ett hopp om något nytt.

Jag känner försiktiga buffar, hur den lilla där inne vänder och vrider sig, utforskar sitt lilla utrymme.

Jag fylls av en värme och en kärlek större än allt. Vi ska bli fler.

Vi ska ännu en gång få känna doften av alldeles ny hud och ännu en gång få stryka en kind som aldrig någonsin blivit berörd.
Höra ett ljud ur ett par lungor som andas lift för första gången.

Tvåbarnsmor. En ny roll. En skrämmande ställning som ställer krav. Förväntansfull spänning, glädje och rädsla.

Vi väntar ännu ett mirakel.