Våren nalkas men jag känner inte solens strålar. Så mycket ljus, så mycket värme och ändå så svart.

Faror lurar i hörnen, minnen i det dolda hotar att ta sig ut för att förgöra mig. Som hungrande vargar följer de mig i väntan på att jag, bytet, ska tröttna och ge upp striden. Sänka garden för en stund, länge nog så att de hinner kasta sig över mig.

En sorg i sig att allt det vackra inte räcker till, vad ska till för att uppnå sinnesro?

Så mycket lycka och ändå ter sig livet svart.

Jag tar ännu ett steg i försiktighet och sedan ännu ett. I tanken brottas jag med demoner men i verkligheten är jag nog som vem som helst.
En som handlar på coop en torsdag.
En som leker med sitt barn i parken.
En som håller sin käresta i handen.
En som glatt leker med sina hundar.
En som verkar lycklig.

På utsidan.

Inuti är jag grå och stinkande rutten. Trasig.
Men varför?
Trots bästa sortens antibiotika i form av kyssar och framtidstro vägrar mina sår att sluta sig. Trots baddande och byte av omslag från min käresta så fortsätter såren att droppa elakt svart var.

Är det nu man lägger sig?