Från första dagen i lekskolan
till sista dagen i gymnasiet
var jag blå på mina överarmar.

Ville vara allas vän
det gick inte alls.
Fick inte vara med och leka
ty jag var för lång
var sommarklippt
så öronen pekade ut
som vingmuttrar.

"Flyg mej hem ditt fladderöra!"
Jag kan ju inte
Nähä, då får du kompanistryk!
Så var mina armar blå igen.
Jag var rädd för Hans och Patrik
Ubbe, Kenta, Lelle Laurin.
Varje dag
ingen ville vara vän
varje dag
räfst och rättarting.

Jag var bra i geografi
på proven var jag eftertraktad
alla läste mina svar
hade jag fel på någon fråga
fick jag lida plåga.
Då var det mitt fel
att alla andra ock svarat fel.

Grundskolehelvetet tog slut
trodde jag
i gymnasiet det blev alltmer
sofistikerat.

Dom slog mig mer åt själen till
djupare ner och längre in.
Lärare likt prästerna i historien om
den barmhärtiga samariten.
Dom gick mig förbi
låtsades att inte se.

Jag gick till skolan varje dag
en enda dag skolkade jag
den dag det rann blod ur anus.